Ikväll skriver jag på SVT Debatt om problemet bakom de Nya Moderaternas taktiserande. Det kommer alltid finnas ett parti som tappar idéinriktningen i svensk politik och istället går runt och frågar folk vilka problem de har - för att sedan försöka lösa dem oavsett ideologisk inriktning. Förr har det varit Socialdemokraterna, nu är det Moderaterna. Make no mistake- Sossarna försöker också, men de är sämre än Moderaterna på det.
Tyvärr gör det också att man tappar fokus på vad som är viktigt. Något som är viktigt är att se till att unga får en chans på arbetsmarknaden - och det ställer krav på politiskt mod. Ett mod som tyvärr Moderaterna saknar idag.
Hans Dahlgren, chef för riksdagskansliet för Socialdemokraterna 2005- 2009, har under lång tid ifrågasatt Socialdemokraternas politik, framförallt när det gäller inställningen till privata utförare inom välfärden. Idag beskriver han på Uppsala Nya Tidnings debattsida varför han väljer att lämna Socialdemokraterna och istället väljer Centerpartiet. Han beskriver det Centerpartiet jag sett och hoppas få återse. Ett parti i rörelse som ser människor och inte system, som uppmuntrar entreprenörer och underifrånperspektiv.
"Kriskommisionens rapport för en retorik som vinner på arbetarkommunens möten, inte på Uppsalas arbetsplatser. De senaste åren har Alliansen nationellt stått för den ojämförligt djärvaste förnyelsen och kvalitetshöjningen i svensk politik. ... I Centerpartiet ser jag däremot ett parti i rörelse som tar sig an framtiden genom att se verkligheten som den är. Ett starkt fokus på individen och framtidens utmaningar och en syn på socialförsäkringssystemen, inklusive arbetslöshetsförsäkringen, som ger trygghet i olika omställningssituationer. Socialförsäkringarna skall vara studsmattor tillbaka till arbetslivet och inga hängmattor."
Min vän som också råkar vara landstingsråd i Stockholms läns landsting, Gustav Andersson, bloggar om något mycket viktigt som man inte alltid tänker på i debatten. Nämligen att sänkt statlig skatt är en kassakista för kommuner och landsting.
I och med sänkta statliga skatter så ökar antalet arbetade timmar och eftersom den kommunala skatten är lika stor oavsett vilken lön man har så innebär fler arbetade timmar en direkt intäkt för kommunerna.
Det om något borde göra att fler kommun- och landstingspolitiker borde göra om de moderata kommunalråden och Centerpartiets diton och kräva sänkta statliga skatter.
Under 2010 ökade Solnas befolkning med 1235 personer. Tack vare snabb utbyggnadstakt kan fler och fler samsas i Solna. Det ställer stora krav på utbyggnad av infrastruktur, skolor, förskolor och annat så klart.
Nu är frågan. 2010 var ett år då befolkningen trots allt inte ökade så mycket, på grund av en finanskris som gjorde att byggandet var lågt under första delen av året. Nu är Solna 68 144 personer.
När vi klingar glasen på nyår, har vi nått upp till 70 000 innevånare då?
För några dagar sen skrev bland annat min kollega Lars- Erik Salminen (m) i Solna på SvD Brännpunkt om vikten av att slopa värnskatten. Där håller jag med och hoppas han kan baxa sitt parti i rätt riktning. Men det räcker inte.
Idag svarar jag tillsammans med flera av Centerpartiets riksdagsledamöter där vi skissar på en modell där man hellre sänker den statliga inkomstskatten som berör människor som tjänar 33 000 kronor och uppåt. Alltså vanliga präster, läkare, sjuksköterskor. Många människor som investerat i en utbildning som sen blir mycket hårt beskattade.
Ska Sverige ligga i framkant i utbildning, krävs det också att det lönar sig att utbilda sig. Läs också Johan Hedin
Jag är djupt oroad. Kommer det bli ett inbördeskrig? Hur kommer USA att agera? FN? Säkerhetsrådet har du fördömt Khadaffis agerande, vilket är bra – men förmodligen lika verkningsfullt som att försöka stoppa en flod med en tesked.. Carl Bildt har en passiv hållning, medan Fredrik Reinfeldt var tydligare i sitt fördömande. Trots allt, världen står enade mot Khadaffi. Eller inte. Kuba tar Khadaffi i försvar. Hugo Chavez International Foundation for Peace, Friendship and Solidarity hävdar att “det inte är några lybier som presenterar mot Khadaffi". Det är här svårt att undvika att göra billiga poänger. Det är lika illa när USA försvarar de övergrepp som Israeliska armén har gjort, som när Iran försvarar självmordsattacker på Israelisk mark – eller som nu när Kuba och Hugo Chavez stiftelse försvarar Khadaffi. Billiga poänger ska inte göras.
Däremot ett sorgligt konstaterande att Kuba och Venezuela återigen visar sin syn på demokrati och mänskliga rättigheter.
Sitter här på miljönämnd i Solna mellan utbildning och själva mötet och ser att mitt, Gustav Andersson och Stina Bengtssons svar om sprutbyte nu ligger uppe på SvD.
Ett antal borgerliga sprutbyteshatare gav sig för någon dag sen in i debatten. I själva verket är fallet sånt att bland narkomaner är det extremt mycket lägre sannolikhet att bli Hiv-smittad om man får delta i ett sprutbytesprogram. Det är en viktig vinst för de enskilda människorna och för dem som annars skulle kunna bli smittad i nästa led.
Men sprutbytesmöjligheter är också ett sätt att skapa en kontaktyta med vården som gör att fler kan få hjälp att ta sig ur sitt missbruk och hitta tillbaka till ett drägligt liv. Av det skälet skriver vi på Svd Brännpunkt idag, ni hittar artikeln här.
Ett nytt land i kaos, ett nytt folk på gatorna, en ny ledare som attackerar den egna befolkningen för att behålla makten – och en journalist som får mig att må illa.
Åsa Lindeborg jämför protesterna i Grekland, Spanien, Portugal och Frankrike med vad som nu händer på Libyens gator. Familjen Khadaffi förtrycker sitt folk. De genomför attacker från luften och på marken mot demonstrationståg. De skickar in legosoldater på stadens gator för att mörda oskyldiga. Han är en diktator som har sagt sig vara mot Liberal demokrati, en familj som sagt sig försvara makten till ”sista man”.
Åsa Lindeborg drar paralleller till Grekland och Frankrike. Demonstrationerna i Frankrike var våldsamma. Det är uppenbart att den Franska regeringen har agerat fel i vissa situationer, men vad var det egentligen demonstrationerna handlade om? Den främsta anledningen var beslutet om att höja pensionsåldern från 60 till 62. Jag upprepar. De demonstrerade för att de fortfarande ville sluta arbeta vid 60 års ålder, i ett land där medellivslängden är över 81 år.
Jag är ingen expert på fransk inrikespolitik, men att arbeta till 60 år när man lever till 81 är knappast samhällsekonomiskt hållbart. Åsa Lindeborg antyder att protesterna på Libyens gator för frihet från förtryck är jämförbart med protesterna mot att man nu måste arbeta till 62 års ålder.
Hon har en poäng i att USA allt för tydligt får sätta agendan över vilka länder som är onda och inte, därför är det så viktigt att EU är en tydlig röst i internationell politik, som tillexempel i fördömandet av Israels nya bosättningar.
Men. Som journalist på en av Sveriges största tidningar, måste man ha respekt för människor och ha perspektiv.
Att få gå i pension vid 60 års ålder är ingen mänsklig rättighet och att jämföra de protesterna med kampen för att slippa leva i en diktatur är inte bara dålig journalistik. Det är dessutom osmakligt.
Eva Hamilton gör det igen. Uttalar sig om sin egen underbara förmåga. Public Service måste ha ett brett uppdrag. Alltså, det måste vara riktigt dyrt att betala avgift till oss, så vi får mycket pengar och för pengar vi tvingat åt oss kan vi störa marknaden även på program som inte alls har med Public Service att göra. Då kan vi bli bättre än våra konkurrenter och också se till att många folk tittar på program om grodynglens tidiga utveckling i svaga demokratier när valrörelsen kör igång.
Nåja. Låt säga att Public Service får ett brett uppdrag. Då blir det dyrt. Eftersom det då kommer vara svårt att motivera människor att betala har Hamilton kommit på ytterligare smarta saker. Vi gör så att människor som har tillgång till internet får betala. Då kan ju ingen smita undan, Radiotjänst behöver inte åka runt i Sverige och kolla om folk faktiskt använder deras utbud - utan många pejlare blir arbetslösa och de andra kan luta sig tillbaka i Kiruna och skicka fakturor till alla i hela Sverige.
Nej, vänta! Varför stanna vid Sveriges gränser. Det är ju flera miljarder människor som har tillgång till internet.
Större avgiftsunderlag, brett uppdrag och lägre kostnader för en mediakanal som är starkt beroende av politiska beslut och sen kan slå ut privata kanaler.
På svenska dagbladets ledarblogg hittar jag en mycket glädjande länk. En SIFO-undersökning visar att 97% av de som besökt apoteken beskriver att de var ”utomordentligt nöjda” eller ”nöjda”.
Vad hände med det system som Lars Ohly förklarade som så fruktansvärt att han ville ha kvar de gamla så det var Sverige, Nordkorea och Kuba som inte tillät konkurrens när det gäller att ge tillgång till mediciner till människor? 97% anser också att servicen är lika bra – eller bättre sedan avregleringen.
Friheten har vunnit ytterligare en liten seger.
Med mer frihet, får vi större konkurrens och en snabbare utveckling. Kampen för att avreglera apoteksmarknaden är en viktig symbolisk seger och att resultatet så snabbt blev positivt är roligt men inte förvånande. Saker vi idag tar för givet – som att det tillexempel finns flera taxibolag , var inte givet för ett antal år sen och vi kan idag skratta åt att det var ett taximonopol.
Om 10 år är jag säker på att vi kommer skratta åt att vi hade ett apoteksmonopol, att man kan köpa mediciner på fler ställen kommer vi ta som en självklarhet. Att avreglera marknader syftar inte till att göra plånböckerna fetare för riskkapitalister utan göra livet enklare och bättre för dig och mig.
Etelka Huber (mp) skriver på Newsmill och jämför ekonomisk tillväxt med cancer, medan henns partikollega Lisa Wanneby menar att alla som kämpar mot tillväxt, frihet och istället för minskad konsumtion och mindre flygresor är "goda". Vi som däremot kämpar för teknikutveckling, fattigdomsbekämpning och vill bidra till ett samhälle där vi gör stora framsteg för att sänka utsläppen och samtidigt bekämpa fattigdom är "onda".
Låt mig säga att jag inte håller med och svarar därför på Newsmill idag.
Albin Ring Broman har bloggat på ämnet. För den som vill beställa min bok som handlar om just tillväxt, forskning och miljö är det bara att göra det på adlibris, här.
Igår fördes en debatt jag inte riktigt hann med att blogga om. Nämligen om värnskatten. Kommunstyrelsens ordförande i Solna Lars- Erik Salminen (m) skriver tillsammans med många fler på Svd Brännpunkt om att det är hög tid att avskaffa värnskatten. Det är ett understatement. Samtidigt gästbloggar min vän och partikollega Johan Hedin hos Tokmoderaten på samma tema.
Värnskatten är en symbolisk skatt, som hämmar utbildning, slit och företagande. Den drar in en halv procent av statens skatteintäkter, men lägger däremot en våt filt över många människors utveckling och drivkraft eftersom den antyder att entreprenörskap och utbildning inte ska löna sig.
Värnskatten är som svarte petter, ingen kan förklara varför den ska vara kvar. Ändå vill ingen (eller mest Anders Borg) inte vara den som avskaffar den. Man vill inte sitta med värnskatten på hand när valet 2014 närmar sig, men man vill banne mig inte göra sig av med den heller. Men det är dags nu. Ta bort den.
Debatten om Stockholmsregionens utveckling fortsätter i DN idag. Sten Nordin (m) och Carin Jämtin (s) klamrar sig fast vid en nånnanansim, problemet enligt dem är samarbetet över Stockholmsregionens kommungränser. Samtidigt skriver en ohelig allians, Stockholms Handelskammare och Hyresgästföreningen, en bra artikel på Brännpunkt om behovet av beslutsamma politiker med en ärlig ambition att lösa bostadsbristen. Det är nog viktigare.
Låt gå för att satsningen på Hagastaden där Solna och Stockholm samarbetar är bra. Men i grunden är problemet inte samarbetet över kommungränserna. Problemet om vi vill ha fler bostäder är fega kommunpolitiker som inte vågar möta sin granne på Ica dagen efter att man givit bygglov till ett hyreshus som gör att grannen inte längre kan gå omkring naken i vardagsrummet utan insyn.
Att miljöpartiet i Stockholms stad röstade nej till mer än hälften av de föreslagna bostäderna under förra mandatperioden är ett problem. Att folkpartiet gick till val 2010 på att stoppa höga hus i Stockholm, som skulle kunna skapa många fler lägenheter - som dessutom är mer miljövänliga är ett problem. Att vi i Solna bygger en massa är toppen, men tänk om vi kunde lägga på några våningar till vilken skillnad det skulle göra för antalet bostäder för varje kvadratmeter mark vi använder.
Det största problemet är inte samarbetet över kommungränserna. Det största problemet är att många kommunpolitiker är för dåliga på att få fram detaljplaner, för rädda för att möta människor som inte vill ha fler bostäder och säkra på att "någon annan kommun" säker har utrymme för fler bostäder om man bara samarbetar över kommungränsen.
Jag hinner inte skriva särskilt långt nu. Igår bloggade jag om folkpartisterna Cecilia och Cecilia som är ute och försöker censurera delar av internet. Då handlade det om barnporrbrott och även om jag kan förstå vissas invändningar att det är så viktigt att alla till buds medel måste användas, så kan man konstatera att argumenten inte var särskilt övertygande. Exempelvis fanns en del där de menade att om EU gör det så är det inte lika farligt som om diktaturer begränsar tillgång till internet.
"Vi är mycket måna om att i den här texten framhålla att blockering endast får ske när det gäller barnpornografi och ingenting annat"
Det verkar dock som om det inte riktigt är sant, för redan i höstas började kommissionen även undersöka om man kan stänga ner spelsajter. Som sagt, barnporrbrott är vidriga, men problemet blir när man är ute på det sluttande planet och börjar begränsa tillgången till internet efter eget huvud...
Risken med politiker som vill visa handlingskraft är att de nästan alltid gör det genom att minska människors frihet. Tyvärr verkar det gälla även dem som heligt lovar att de är liberala.
Dagens politiska snackis är förmodligen att nya hot har riktats mot Sverige från en tidsskrift kopplad till Al qaida. Jag har tilltro till att säkerhetspolisen tar hotet på största allvar. Säpo har förutom informationskanaler, erfarenheter och informationsutbyte med andra länder säkerligen det mesta som behövs och kan agera därefter. Vad som är viktigare är däremot vad som inte ska göras. För det första ska inte mer hot leda till mer inskränkningar av människors integritet. Det som har skrämt mig mest efter attentatet i Stockholm i december, förutom vetskapen om hur många som hade kunnat sätta livet till, är diskussionen om behov av att inskränka på människors integritet. En annan sak vi inte ska göra är att låta Al-qaida sätta agendan för debatten kring Svensk utrikespolitik.
När det gäller Afghanistan ska vi stå på det Afghanska folkets sida och vi får då aldrig glömma bort att närmare 70% av den afghanska befolkningen vill ha utländsk trupp på plats. Vi ska inte låta Al-qaida få föra islams talan, utan ha en öppen dialog med den enorma majoritet av fredliga muslimer som inget annat vill än att få ett slut på all islamistisk terror. Vi ska heller inte göra inskränkningar i yttrandefriheten på grund av hur en liten grupp anser sig ha rätt att stå över människans rätt att uttrycka sig. Med yttrandefriheten kommer också en rättighet att säga att personer är idioter, så det passar jag på att göra. Lars Vilks, du är en idiot som medvetet har skapat motsättningar och gjort oerhört många ledsna och förbannade människor. Men även idioters yttrandefrihet ska försvaras, därför tänker jag även ta dig i försvar nästa gång någon hotar dig.
Det viktigaste av allt är att inte gå terrorister till mötes. Deras dröm om en värld byggd på förtryck får aldrig bli en starkare dröm än vår dröm om en värld av frihet.
Det har varit en del diskussioner om Reinfeldtsuttalande om att hyresrätten inte passar som boendeform i Stockholms innerstad. Senare har man från Moderat håll försökt hävda att han visst inte påstått detta. Problemet är att Reinfeldt vägrar ens diskutera en förändring av prissättningen av hyresbostäder och då är det uttalandet helt legitimt.
Idag skriver SSCO, Saco Studentråd och S- stundeter på DN Debatt och hävdar att hyresrätten visst har en framtid. Där är vi överens. I artikeln är det främst bostadsbidraget och byggande i city man fokuserar på.
Problemet är dock att lägenheter väldigt centralt aldrig kommer att vara billigast, det kommer för studenter dessutom krävas att man pluggar minst sex mastersutbildningar innan man är tänkbar för en lägenhet i city.
Istället borde fokus vara på några frågor. På riksplan handlar det väldigt mycket om att få till en beskattning - främst momsen - som gör det lönsammare att bygga. Det handlar också om någon politiker måste visa mod att förändra Miljöbalken så att överklagandeprocesser går mycket snabbare och att Boverkets Byggregler förändras för att göra det lättare att bygga mindre lägenheter till ett pris som människor har möjlighet och vilja att betala.
Men kommunerna och kommunpolitikerna spelar en minst lika viktig roll. Här i Solna bygger vi för fullt, därför att vi vill göra vårt bästa för att så många som möjligt ska kunna bo i staden. Jag skulle gärna se att man dessutom kunde bygga högre för att få plats med fler människor och dessutom bygga miljövänligare. Trots att vi inte gör det är vi den kommun som har haft högst befolkningstillväxt 2005- 2009, mycket på grund av att vi har en ambition att bygga mycket.
Så modiga kommunpolitiker är minst lika avgörande som en bra rikspolitik. Hur som helst har hyresrätten en viktig roll att spela.
Nu kan vi dessutom se att byggbranschen går som tåget och det stora problemet kommer i framtiden vara att få tag på människor som vill och kan jobba på alla byggen. Frågan är hur den samlade oppositionen tänker sig att klara det när man föreslår att stänga ner arbetskraftsinvandringen? Sverige kommer inte att klara av bostadsbyggandet utan att många människor från andra länder får komma hit och bidra och samtidigt bygga sig ett bättre liv.
Jag har under förmiddagen ägnat mig åt att besöka ett av Solnas äldreboenden, Tryggheten. Nu är jag tillbaka vid datorn och läser Socialdemokraternas kriskommissions rapport. Det finns mycket att kommentera, men det viktigaste kanske är de politiska slutsatserna. För i ärlighetens namn, precis som Solnas oppositionsråd, Johanna Graf (s), skriver är Socialdemokraternas största problem inte Mona Sahlin, utan behovet av politisk förnyelse. Samma problem som Centerpartiet alltså. Vårt största problem är inte heller Mona Sahlin. Den förnyelse som Socialdemokraterna måste få till stånd är däremot lite större än Centerpartiets. Ett parti som mycket länge suttit vid makten behöver återupprätta sitt existensberättigande, medan Centerpartiet snarare behöver förtydliga och våga driva sina frågor.
Jag har bloggat flera gånger om Centerparpartiets kris, så nu tar vi Socialdemokraternas.
I korta ordalag kan man säkerligen raljera över den fundamentala bristen på insikt som kriskommissionen visar upp när två av de viktigaste slutsatserna blir att man måste våga höja skatten och göra det mycket lättare att stoppa friskolor. Man bör kanske konstatera att det var den politiken provade Socialdemokraterna i valrörelsen och det gick så där.
I övrigt har man hittat ett intressant spår som rör arbetstid. Det är naturligvis politiskt väldigt svårt att hitta ett vettigt sätt att styra det, men jag tillstår gärna att det nog är en smart kommunikation om man vill nå småbarnsföräldrar i storstäder som är konstant stressade.
Den sista delen som är intressant är delen kring välfärdsföretag. Där skrivs kortfattat att det alltid är personalen som är kostnaden och därför sparar företag på personal när man vill göra vinst och OM man klarar av effektiviseringar som kommunal verksamhet inte kommit på ännu så blir den till vinst för ägarna eller går till att expandera utomlands. Detta får kriskommissionen att dra slutsatsen:
"För skattebetalaren är det alltså dyrare med privat utförd välfärd än kommunal."
Det är en tragiskt förenklad bild som kommissionen visar upp. Att ägarna vill ha vinst eller expandera sitt företag (i Örebro eller utomlands spelar mindre roll) gör att man drivs till att få nöjda brukare, eftersom det är fler brukare som ger intäkter. Men man kommer också att driva på den utveckling som rapporten nämner i en bisats, nämligen effektiviseringar. På sikt innebär det att fler vårdgivare, kommunala eller privata, måste genomföra samma effektiviseringar för att ha konkurrenskraft. Alltså innebär effektiviseringar inte bara en besparing på det enskilda företaget, utan i offentliga utgifterna i stort.
Så politiskt är naturligtvis Socialdemokraternas kriskommission ute och cyklar här, men det är också en intressant ståndpunkt ur kommunikationshänseende. Om det nu är så att Socialdemokraternas konstanta kritik mot vinst i välfärden under valrörelsen inte gav mer utdelning, vad är det då som säger att man skulle få fler röster om man blev än mer dogmatiska? Med en ännu starkare kritik mot välfärdsföretag som idag är ett naturligt inslag i nästan varje kommun och därmed människors liv, så riskerar man att många som har goda erfarenheter av den typen av verksamheter vänder Socialdemokratin ryggen.
Någonstans i rapporten hade det kanske varit på sin plats att resonera kring varför det gick så dåligt för Vänsterpartiet som grundade hela sin valrörelse på att vara emot vinst i välfärden.
Nej, den här rapporten lyfter inte Socialdemokratin, förnyelsen uteblir egentligen på alla områden förutom diskussionen om mer makt över arbetstiden. Att Socialdemokraterna vill ha starkare arbetsrätt, högre skatter och stoppa friskolor är i ärlighetens namn inget som vänder opinionen.
Sa jag förresten att jag idag var på äldreboendet Tryggheten, ett företag med profil på husdjur där äldre får ta med sig djuren in på boendet? Ett äldreboende drivet av ett företag med en härlig atmosfär. Det ligger här i Solna stad som trots Socialdemokraternas bestämda åsikt om att det är dyrt med privata utförare i välfärden kan hålla Sveriges överlägset lägsta kommunalskatt, med många privata välfärdsföretag.
Att vara kommunalråd här ger en insikt som fler i Socialdemokraternas kriskommission skulle behöva, därmed inte sagt att vi inte har några utmaningar.
Läser på politikerbloggen att SSU vill införa tidsbegränsning på uppdrag inom Socialdemokratin. Minns ni hur de attackerade CUF i valrörelsen? Hur vi ville göra det lättare att sparka ungdomar – när vi i själva verket la fram förslag för att minska ungdomsarbetslösheten? Hur vi ville att ungdomar skulle arbeta för slavlön – när vi ville ge ungdomar mer makt över sina egna liv?
SSU har nu tagit ett steg till. De vill införa en gräns för hur länge man ska få företräda Socialdemokratin. Det spelar ingen roll hur bra du sköter ditt jobb, efter ett visst antal år – så får du sparken, direkt. Vi i CUF vill se en flexiblare arbetsmarknad, där det finns fler jobb att söka, så människor vågar testa sina vingar på andra arbetsplatser, där ungdomar kommer in lättare på arbetsmarknaden. Att våga ta diskussionen om ingångslöner är en viktig fråga, att förändra lagen om anställningsskydd är en annan.
Det viktigaste av allt är dock att våga tro på företagare och människor. Att införa en åldersgräns på arbetsmarknaden där man efter ett visst antal år får sparken, är nog fel metod. Jag är rätt övertygad om att det är fel metod för Socialdemokraterna också och när jag sitter och tittar ut genom stadshuset i Solna undrar jag hur de gamla trotjänarna som – oavsett vad man tycker om vad de gjorde politiskt – tog Socialdemokraterna till stora framgångar skulle reagerat om de fick höra att om Jytte och SSU hade fått bestämma så hade de fått sparken mitt i sin politiska gärning.
Centerpartiet är absolut ett parti i kris, där jag hoppas CUF sticker ut som en modern och framåtsiktande kraft. Vad SSU gör för Socialdemokratin känns mer oklart.
Albin Ring Broman uppmärksammar mig på något mycket allvarligt. Nämligen att så kallat liberala parlamentsledamöter och kommissionärer, i det här fallet Cecilia Malmström och Cecilia Wikström, från Sverige argumenterar för att censurera internet- som alltid med barnpornografi som politisk murbräcka.
Detta på grundval av främst ett tungt argument. Det är att Malmström har förstått att vissa saker inte hör till yttrandefriheten, jag behöver förmodligen inte säga att när politiker bestämmer vad som är yttrandefrihet så är det lite farligt.
Låt mig till detta säga att finns det något som är ett riktigt vidrigt brott så är det barnpornografi och det ska bekämpas, men det måste göras inom ramen för vad som också är försvar av mänskliga fri- och rättigheter. Därför är jag glad att se att Lena Ek (c) går i bräschen för att EU inte ska dra förhastade slutsatser innan de mänskliga fri - och rättigheterna säkrats i frågan.
Att hänvisa till att vi har en överlägsen mental infrastruktur i väst och därför kan avgöra vad man kan respektive inte kan censurera och ändå behålla yttrandefriheten blir nog svårt, när vi försöker hävda att Egypten ska ha ett fritt och öppet internet.
Sitter på förbundsstyrelsen och är bara överlycklig över att Mubarak avgår. Dessutom känns tendenserna som om man kommer kunna ha tid fram till ett öppet och fritt val.
Jag har inte hört något än från min pappa, men jag hoppas han är ute på gatorna och firar tillsammans med alla andra som demonstrerat för frihet under flera veckor. För om någon dag är det dags att börja partibildningarna och se till att det inte är islamistiska krafter som vinner.
Att Muslimska Brödraskapet har lovat att inte ställa upp i valet känns inte helt säkert, och ställer inte de upp så kommer någon närliggande organisation säkerligen att göra det. Och de är redan organiserade och klara med strukturer och ledare.
Så det är inte många dagar som man kan ägna sig åt att fira, det är minst lika mycket jobb kvar.
Igår fick jag rycka in i SVT Debatt på en timmes varsel efter att Eva Coopers flyg blivit inställt. Ämnet som behandlades var barnfattigdom och både jag och Kenneth Johansson som är ordförande i Socialutskott och tillika Centerpartist fanns på plats. På plats fanns också Josefin Brink som sin vana trogen uppträdde härligt nonchalant. Nåväl, till frågan.
Rapporten Rädda Barnen släppt pekar på att det här är det näst bästa resultatet sedan 1991. Att det inte är det bästa går självklart att finna i finanskrisens mörka vatten.
Det intressanta blir dock med vilken ingång man kommer in i debatten. Kvinnan från Rädda Barnen som sa ”vi jämför inte med andra länder, vi jämför i Sverige”. Hon har en poäng i det, men det gäller att ha perspektiven klara för sig. Med Rädda Barnens sätt att mäta det finnas fler fattiga barn i Tyskland än i Bulgarien.
SVT hade bjudit in en tjej som sa att hon växt upp fattigt. Jag känner inte tjejen i frågan och vet inte vilken uppväxt hon hade, men det hon sa var att det var pinsamt att inte få åka utomlands.
Att anse det som fattigt blir oerhört problematiskt. För det finns fattiga barn i Sverige, helt klart. Det finns barn som växer upp under oerhört svåra förhållanden. Barn som lever i familjer med missbruksproblem eller familjer med långtidssjukskrivna föräldrar.
Om fokus ligger på den relativa fattigdomen, så vänder man bort blicken från de verkliga problemen.
Vi har barn i Sverige som växer upp under fruktansvärda förhållanden, som går till skolan med en klump i magen för att mamma dricker för mycket, eller för att pappa aldrig orkar gå upp ur soffan längre – det är där man ska lägga fokus, inte på de som tyckte det var pinsamt att inte få resa utomlands.
Det handlar självklart om att skapa jobb för fler, förändra arbetsmarknaden så fler med utländsk bakgrund kan konkurrera om jobben och företagsbeskattning med mycket mer. Men det handlar också om ett toppmodernt utbildningssystem som gör att alla får samma chans.
Kika på debatten här, går inte att embedda nämligen.
Världsnaturfonden är en organisation som jag har en viss hatkärlek till. Alla som väljer att engagera sig i samhällsfrågor förtjänar beröm, eftersom jag själv är intresserad av miljöfrågor har jag därför svårt att helt avfärda WWF, men de gör sitt bästa för att jag ska göra det.
Deras problem är ju att de är så ohemult blåögda inför diktaturer och därför gör sig fullständigt irrellevanta i samtalen om hållbar utveckling. För något år sen berättade WWF i "Living report index" att
"Kuba är det enda landet i världen med hållbar utveckling"
Nu har jag varit på Kuba och sett skiten. Sett hur människor letar mat i soporna, hur företagande är förbjudet men man ändå säljer frukt för att överleva, hur demokratin är lika med noll, oppositionella fängslas, hur fattigdomen är utbredd och ransoneringen av mat är stark. Jag har sett hur vidriga sjukhusen ser ut (alla utom det Michael Moore använder i filmen, det var fint).
"Kuba är det enda landet i världen med hållbar utvecking"
Om det är en hållbar utveckling vill jag veta kriterierna.
Idag avslöjas att WWF när diktaturen i Vietnam krävde det ändrade sin listning av fiskar som bör undvikas och pangasius försvann spårlöst, likt en oppositionell i valfri diktatur.
Låt gå för att jag tror det finns grader i helvetet och säkerligen kan flera av dessa fiskar ätas, men när man har en så fundamental hållning som WWF så bör man också stå upp för det man tror på.
Men WWF verkar ha en ogenerad vilja att krama diktaturer och det är inte smickrande.
Maud vill inte tillstå att det är en kris för Centerpartiet. Jag skulle vilja säga att det är delvis fel, rätt mycket fel. Det är en uppenbar kris för Centerpartiet när det gäller väljarnas förtroende, på inget annat sätt kan man kommentera4,0procent i dagens demoskop. Men det är också kris för partiets förmåga att prata med väljarna, skapa förtroende och inte minst - berätta om vad vi vill åstadkomma med Sverige.
Jag har sagt det alltför många gånger nu (senast i TV4 Nyheterna i förrgår). Man vinner inte val på vad man gjort och ett halvbra CV från dåtiden, utan på spännande idéer som hänger ihop med sakfrågorna man driver för framtiden.
Därför blir utspel om reglerade elpriser pannkaka.
Men är det en kris i partiet? Där håller jag med Maud. Helgens kommundagar visade att det finns ett jävlar annamma i det här partiet, ett engagemang och en stark vilja att bli mer intressanta för flera. Ute i våra kommuner och regioner finns så många fantastiska människor som sliter hårt, möter människor i deras vardag och tar sig an samhällsutmaningar varje dag. Allt i syfte att skapa ett friare, grönare och företagsammare Sverige.
Krisen för Centerpartiet kan snabbt vändas till en uppåtgående trend, men det krävs idémässig riktning, sakfrågor som hänger ihop och symbolfrågor som skapar intresse.
Idag har Svenska Dagbladet en mycket intressant artikel om Arenadrömmar. Själv är jag otroligt positiv till den satsning som genomförs i Solna på en Nationalarena, men lika glad som jag är till satsningen, lika skeptisk är jag till kommunens engagemang i arenabolaget. Men nu är staden med och fokus för mig och Centerpartiet kommer att vara tre.
1. Att göra Arenan och Solna så attraktivt att man lockar tillräckligt med stora arrangemang och tillräckligt många åskådare.
2. Se till att service, infrastruktur och kollektivtrafik, blir så bra att den ökade mängden besökare till Arenan och Solna också skapar möjlighet för Solnaborna att få mycket bättre kollektivtrafik. En första etapp i detta är ny uppgång i norra delen av Solna station och tvärbana som om något år kommer att kraftigt förbättra Solnas förbindelser.
3. Se till att inga av skattebetalarnas pengar ska gå till Arenan utöver det engagemang staden har och den mark som staden skänkt till Arenan.
Varför är jag då kritisk till stadens engagemang? Av det enkla skälet att Solna har många utmaningar, förskolor, förbättrat företagsklimat, parker och grönområden, infrastruktur och bättre trafiksituation. Där behövs såväl de pengar man kan få lös som det engagemang vi politiker har.
Dessutom är det helt uppenbart att Arenabygget för elitlag och landslag inte är en kommunal kärnverksamhet, om något så är det barn- och ungdomsidrotten som ska ha stöd av kommunen. Om det finns underlag för en Arena och publiken strömmar dit så behövs inget kommunalt engagemang, och om publikunderlaget inte finns så förtjänar man inte skattepengar.
Nu var dock inte Centerpartiet med i stadens ledning när besluten fattades och jag tänker inte tjura, nu gör vi istället det bästa möjliga. Och det är ju att samlas för att Arenan ska bli så bra och välbesökt som möjligt. Också, Alltid rött alltid rätt.
Idag går min pappa i demonstrationerna mot Mubarak. Jag är både stolt och orolig, väldigt orolig. Efter en vecka fick jag ta på honom sent igår kväll. På grund av de första utbrotten av demonstrationerna i Kairo hann inte hans grupp av studenter från Norge med planet utan blev strandade. Men efter en vecka kunde de ta sig hem och min pappa kunde till slut leta sig hem.
Men det här är ingen bloggpost om min far. Jag är naturligtvis enormt stolt över att han imorgon demonstrerar. Men jag är också imponerad över hur flera miljoner människor i Egypten går man ur huse för att visa att de inte accepterar diktatorer och förtryck. Nu är inte längre frågan om Mubarak faller, utan när. Vi sätter stort hopp till dagens nya besked.
Ett uppenbart problem om vi inte får till en övergångsregering för att leda landet fram till ett nyval är att man inte får friheten att bygga upp partistrukturer, opinionsbilda och tala fritt. Annars kommer det muslimska brödraskapet som har en färdig struktur ha stor chans att vinna, och det är inte bättre. Dessutom kan vi inte lita på att han faktiskt avgår när allt lägger sig.
Mubarak måste avgå nu. Och sen måste Elbarbai få chansen att leda en samlingsregering fram till ett riktigt, öppet och fritt val i September.
Nu håller jag stolt tummarna för alla människor i Egypten.
Idag samlas Centerpartiet till kommundagar och än så länge är det mest Mauds vänsterinspirerade förslag om att reglera priserna på elen som diskuteras. Ni som läst Aftonbladet idag har sett att jag kritiserat förslaget med kraft.
Jag blir ledsen när vår partiordförande som ska förverkliga eftervalsanalysen, staka ut en riktning med en idé, sakfrågor och spännande förslag. Det är knappast vare sig spännande, ideologiskt eller moraliskt försvarbart att reglera en marknad som är fri, och framför allt att göra det för dem som inte ens engagerar sig i att förändra sitt elhandelsavtal.
Vill man ta tag i problemet med priserna på elmarknaden så vore det nog bättre att titta på nätavgifterna och monopolsituationen som råder där.
Jag hardragit migfrån attskriva omhändelserna i Egypten. Det känns svårt att kommentera händelserna politiskt, utan att för den skull skriva något om de mer personliga delarna. Jag är orolig ska tillstås, har ännu inte fått kontakt med min pappa med familj sen internet och mobilnätet släcktes. Däremot hördes vi precis innan och jag känner mig trots allt ganska lugn.
Frågan är dock vilka som vinner ett öppet val i Egypten. Även om jag är övertygad om att det Muslimska brödraskapet inte samlar mer än 15- 35 procent av sympatierna om jag skulle gissa, så är det trots allt bara Mubaraks parti och det muslimska brödraskapet som har en fungerande partistruktur och risken är uppenbar att det nu är det Muslimska brödraskapet som vinner ett val.
Den demokratiska processen ska dock inte underskattas, för om det Egyptiska folket skulle få något år på sig är jag övertygad om att sekulära, demokratiska krafter kan växa fram. Därför är det bara att hålla tummarna för att Mubarak i sitt tal till folket strax tillkännager sin avgång och att en samlingsregering bildas.
El Barbai verkar vara den kompromisskandidat som skulle kunna vinna ett val med hjälp av det Muslimska brödraskapet och förhoppningsvis behålla Egypten som demokrati medan fler partier kan växa fram.
Låt oss hålla tummarna för det och att mina halvsyskon kan få växa upp i ett öppet, fritt land med demokratiska val och yttrandefrihet.
Trots att mina tankar är hos demonstranterna i Egypten så finns det inrikespolitiska problem att reflektera över här i Sverige. Skrämmande avslöjanden påTV4 att en dömdpedofil kunnat starta friskolor. Nu är det viktigt att debatten förs rätt. Det är enormt viktigt att skolor som går med vinst ska uppfylla alla kvalitetskrav och att lagstiftningen ändras så att sådana här saker inte kan ske.
För friskolor betyder inte fri från kontroll och krav. För att vi ska fortsätta ha den valfrihet, större möjligheter och en bra mix av pedagogiska metoder som man får via friskolor och det vill ju alla ha (förutom Vänsterpartiet) Då krävs det att det ställs krav. Med frihet kommer också ansvar.
William Petzäll, Sverigedmokratiska Ungdomsförbundets ordförande, skriver en synnerligen pinsam artikel på politikerbloggen som i korta drag går ut på att alla som inte är Sverigdemokrater och har en politisk åsikt är en "politiskt korrekt elit". Den här hemska eliten är för elaka mot Sverigedemokraterna och kallar dem för exempelvis "okunniga", "bakåtsträvare" och "trångsynta".
Att man kallar SD för det verkar också ge ett ansvar för dem som tar till odemokratiska metoder och kastar sten och misshandlar politiska motståndare, riktigt hur den kopplingen ser ut är än så länge oklart.
Att Petzäll sedan kallar sina motståndare för "irrationella" och "verklighetsfrånvända" är tydligen okej.
Nåja, den viktigaste slutsatsen i Petzälls inlägg är att om man fortsätter vara så kritiska till Sverigdemokraterna som den odefinierade politiska eliten är idag, så är det ett "hot mot det öppna och demokratiska samhället".
Låt mig säga att jag tror det är ett större problem för det öppna demokratiska samhället med politiker som tycker man ska tillrättalägga sina motståndares argument innan de kan användas.
(FÖLJ MIG)
Jag och CUF i media
Kommentarer [0]
