Björn Lindgren på Svenskt näringsliv skriver en artikel som, med största sannolikhet, kommer mottas som ”Borgerlighetens kamp för att sänka lönerna och gå kapitalets ärenden” – istället för att titta på fakta.

Barnfattigdomen har halverats sedan 1997 – och att den ökade något föregående år är ytterligare ett efterskalv av finanskrisens utbrott.

Vad skapar barnfattigdom – jo arbetslöshet.

Vad pekar i stort sett all forskning på – jo, att de med en svag position på arbetsmarknaden hämmas av höga ingångslöner. (Effects of Increasing Minimum Wages on Employment and Hours: Evidence from Sweden's Retail Sector av Per Skedinger på Institutet för Näringslivsstudier) visade att när ingångslönerna höjdes – så ökade också antalet uppsägningar på företagen av de som har minimilöner och således är de svagaste på arbetsmarknaden.

Den andra studien av Sen, Rybzynski och Van De Waal (Teen employment, poverty and the minimum wage: evidence from Canada) analyserar skillnader i minimilönen mellan kanadensiska provinser mellan 1981 och 2004. Den visar att höjda minimilöner – vars syfte förmodligen är att göra det bättre för de som har det allra sämst ställt – ökade fattigdomen eftersom sysselsättningen bland ungdomar minskade. De pekar på att om ingångslönerna höjs med 10% så ökar också andelen fattiga familjer med 4-6%.

Jag vill inte ha en stor, enorm låglönesektor där folk inte kan leva på sin lön. Jag har inget intresse av att gå storföretagens ärende. Jag är politiker för att jag tror mig kunna göra samhället bättre. Då vill jag hålla mig till fakta. Om de höga ingångslönerna håller personer med, verklig eller rädsla från arbetsgivaren för, låg produktivitet borta från arbetsmarknaden och ökar fattigdomen, ja då anser jag att det är problematiskt med höga ingångslöner.

Jag är beredd att omvärdera mina åsikter när nya fakta presenteras för mig i utrikespolitik, i miljöpolitik, familjepolitik – ja, på alla områden. När är vänstersidan beredda att omvärdera sin syn på arbetsmarknadspolitiken? Socialdemokraterna pratar om ett Sverige som dras isär. De har rätt. Sverige dras isär. De som står utanför arbetsmarknaden hålls utanför i kylan, när lönerna för de som är i värmen (eller i solsken som den gode Juholt skulle säga) pressas upp.