Idag avslutas det rödgröna samarbetet. Det är en mycket intressant, och helt väntad, händelse i svensk politik. Egentligen skapar denna brytning stora möjligheter för fyra partier, medan tre partiet får problem.

Miljöpartiet kan nu fortsätta sina försök att vinna socialliberala mittenväljare, dessutom träffa en hel del överenskommelser med Alliansen för att förstärka sin mittenposition och dessutom blir mer salongsfäiga.

Vänsterpartiet har fått vara med i finrummet, men kan nu ägna sig åt en lika extrem socialistpolitik som de egentligen vill.

Socialdemokraterna borde ha tjänat på samarbetet som det största partiet, men får nu möjligheten att förtydliga sin egen politik. Dock ska sägas att det stora problemet i att förtydliga och förnya politiken inte legat i det rödgröna samarbetet, utan i Socialdemokraternas oförmåga att förnya sig.

Socialdemokraterna och mer specifikt Mona Sahlin kan nu gripa sista halmstrået för att framstå som ansvarstagande och statsmannamässig. Frågan är hur lång tid partiet ger henne för det.

Moderaterna får en uppenbar fördel. Nu sitter Reinfeldt och förhandlar med oppositionen och får en ännu viktigare position än i en majoritetsregering.

De tre mindre partierna i Alliansen hamnar i en mycket svår positionen. Å ena sidan kan man inte profilera sig fritt, eftersom man måste ta ansvar för regeringens samlade politik. Å andra sidan är man inte med mitt i förhandlingarna och kan inte påverka besluten i samma utsträckning i en minoritetsregering.

Fortfarande handlar framtiden om huruvida miljöpartiet och socialdemokraterna lyckas både förnya sig och framstå som statsmannamässiga. Jag är inte så säker på att det är en lätt resa. Något som dock är helt självklart är att Centerpartiet och övriga mindre partier i Alliansen måste klara av att förnya sig, öppna upp sig och göra sig mer intressanta, politiskt, kommunikativt och organisatoriskt trots regeringsställning om man vill spela en viktig roll i svensk politik i framtiden.

Media
DN, Svd, Aftonbladet 1 2, Expressen