Så kan man nog sammanfatta de överreglerade marknaderna för bostäder och arbete. På bostadsmarknaden har vi en hyresprincip som gör att det är en enormt osäker investering att bygga hus, det gör att färre bostäder byggs. Men det gör dessutom med det skruvade systemets oförstånd för riktiga marknadsvärden att, om ni ursäktar, blåhåriga östermalmsdamer som ärvt sitt hyreskontrakt får sin hyra subventionerad av en ny svensk medborgare som bor i dyrare lägenhet i bottenläge i Akalla.

Idén om att "alla ska ha råd att bo i innerstan" motbevisas av verkligheten, och att ha råd att bo någonstans när inga lägenheter blir lediga är föga intressant.

Den andra sönderreglerade marknaden skriver Fredrick Federley och Elisabeth Thand Ringqvist om på Aftonbladet idag. Arbetsmarknaden, som reglerar vem som ska få sparken från ett jobb, men också uppsägningstid och vem som ska återanställas. Det innebär att företag blir mindre benägna att anställa människor utan arbetslivserfarenhet, och att det i lågkonjunkturen är invandrare och ungdomar som är sist etablerade på arbetsmarknaden som åker först ut.

Om vi vill göra något riktigt vettigt för integrationen och för att släppa ungas skaparkraft på riktigt, så måste vi inse hur bedrövligt de överreglerade marknaderna är för de så kallade marginalgrupperna. Konsekvensen är högre arbetslöshet, svårt att få boenden, svartkontrakt och svindyra bostadsrätter.