Sitter på tåget påväg hem från Karlstad nu, efter ett av mina mest omvälvande dygn. Ett dygn tillsammans med Ahad är som en berg- och dalbana. En stark kille som gick runt bland sina vänner på folkhögskolan och förklarade för dem, muntrade upp dem som var deppiga och skämtade om det mesta mellan de allvarliga samtalen. En kille det är omöjligt att inte gilla.

Idag var Ahads mardrömsdag. Han skulle ha sitt återvändarsamtal. Elin, Tom och jag var med som stöd och för att kunna ställa frågor och hjälpa Ahad.

Där satt han alltså, en ung kille. En kille som, som jag skrev igår, flydde från Afghanistan efter det att hans far dödats på grund av sitt politiska engagemang. Han flydde tillsammans med sin mor och två mindre syskon till Pakistan, där han förföljdes och trakasserades av polisen för att han inte hade rätt att vara i Pakistan. Som tioåring ansågs han vara ansvarig för familjens flykt.

När hans morbror kastade ut honom som tolvåring fick han fly vidare till Iran. Ensam. Som tolvåring försörjde han sig genom att sy väskor och plånböcker från morgon till natt, varje dag. I Iran var han jagad av dem som dödade hans far, för de trodde att han hade pappren på marken som de en gång ägt. Efter två års tid tog sig Ahad vidare till Turkiet, som blev hans sista anhalt innan han kom till Sverige. Med sex år på flykt i tre mer eller mindre hemska länder är han alltså gammal nog att köra moppe, men framförallt är han i Sverige.

Fem år senare har han en utbildning, en familj och ett språk som gör att hans enda hem är i Sverige. Nu har Migrationsverket bestämt sig för att han ska utvisas ur Sverige.

Under samtalet kom helt odiskuterade saker fram. Målet för de anställda på Migrationsverket verkade inte vara att få Ahad att åka till Afghanistan, utan till Pakistan. Det är ett land som möjligen skulle kunna vara försvarbart att ens tänka på när Ahad var under arton, när man trodde att hans mor fanns där. Idag var det nio år sen Ahad hörde något från sin familj och han är myndig sen tre år tillbaka. Varför skulle han åka till Pakistan?

Längre än så kom inte samtalet, inte konstigt med tanke på att man la nya kort på bordet. Själv sitter jag på tåget och är personligt berörd, men minst lika politiskt förbannad.

Men det handlar inte bara om Ahad. Sverige har tydligen gjort det till en sport att hamna på amnestys och UNHCRs (FN organ) svarta listor, genom oförklarliga utvisningar ur landet. Idag sattes en 23- årig Eritrean på flyget för att kastas ut ur landet. Han har varit engagerad mot diktaturen i sitt hemland och inget annat land verkar skicka människor dit, vad som kommer hända honom kan vi bara föreställa oss. I en annan del av Sverige har Migrationsverket bestämt sig för att utvisa en Iransk kvinna trots att hon har ett utomäktenskapligt barn, hennes öde vill vi inte föreställa oss. Någonstans i Sverige går vietnamesen Thanh omkring fortfarande i ett ingenmansland trots många och långa dagar i förvaret och på Migrationsverket, en outtröttlig människa.

Svensk asylpolitik är inte något att vara stolt över. Jag skäms i alla fall. En symbolhandling är att skriva på namninsamlingen för Ahad som ni hittar här.