Så, nu var det dags för lite skamlös reklam. Den kapitalistiska välfärdsstaten är en fantastisk bok. Det finns så mycket matnyttigt i den, som ett kortare uppslagsverk över de 150 senaste årens politiska reformer och deras bevekelsegrunder, tillkortakommanden och effekter. Köp den. Idag var det ett seminarium när den släpptes officiellt. På seminariet presenterade Andreas Bergh boken och sen kommenterade i tur och ordning jag, Erik Ullenhag och Ursula Berge densamma.

Under seminariet som hölls idag försökte jag förmedla några huvudpunkter. För det första att den här boken inte absolut visar den mest tillväxtbefrämjande politiken. Men för svenskt klimat kanske. Bokens tes är att det går att ha en rätt svulstig offentlig sektor och ändå ha de viktigaste intrumenten för kapitalism, tillväxt och utveckling.

Som liberal vill jag inte ha politisk inblandning i människors företagande eller liv i övrigt. Upprivna offentliga monopol ger kostnadsminskningar och bättre tjänster, både i privat och offentlig sektor, som Andreas Bergh också visar. Själv menar jag att det både ur ett politiskt- och ekonomiskt perspektiv skulle vara bra med mycket mer kapitalism.

Men med förståelse för vikten av långsiktiga spelregler så förstås också att samförstånd inte är av ondo. I Sveriges politiska landskap med en stark socialdemokrati, en vänster och numer de nya moderaterna, framstår det som om att pendeln kunnat slagit tillbaka mer än någonsin om man snabbavreglerat vissa av de marknader som man istället gjorde i samförstånd under 80- talet.

Med det alltså inte sagt att en stor välfärdsstat är nödvändigt för en bra ekonomi.

Mina frågeställningar i övrigt fokuserade jag på socialförsäkringssystemet, där jag tycker boke blev lite snäv. I en bisats nämns att ett system med en lika ersättning för alla också skulle haft en omfördelande effekt, men i övrigt nämns i princip inget om ett sånt system. I samma veva skulle jag gärna se att man tagit in frågor om kapitalbildning och människors eget sparande kring debatten om socialförsäkringarna. Så blev inte fallet.

Sen blev jag och Ursula Berge lite osams om arbetsmarknaden också, hon verkar tycka att det funkar rätt bra. Jag frågade lite om en kort betraktelse kring varför andel utlandsfödda och unga har det så pass mycket lättare att få jobb i Finland. Efter det menade Ursula att Tyskland var ett bättre exempel eftersom de tar in ungefär lika många människor från andra länder. Tyskland har dock ännu lägre arbetslöshet bland utlandsfödda.

I boken skissar Andreas på fyra områden som han menar finns på reformagendan. Arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, företagsklimatet och arbetsincitamenten. Fyra områden som måste liberaliseras mera. Jag kunde inte hållit med mer.

Äh, vad sjutton en vinklad recension blir aldrig så bra som att läsa den, så gör det!